INFO | LISÄTIEDOT
klockrike[at]klockrike.fi
KANSLI
Brobacken 4/2
06100 Borgå

Allt är laddat med minnen, meningar och metaforer

12.06.2019 kl. 14:57
Litteraturhistoriker Johan Wrede berättar om sitt möte med Harry Martinson, en författare som framförallt var intresserad av att kartlägga människans predikament – och om Aniara, ett verk som är lika relevant idag som för 60 år sedan.

Text: Ida Henrikson

– Jag minns mötet med Harry Martinson mycket väl. Det var en stor upplevelse att bli bekant med en så fabulös skapande person.

Litteraturhistoriker och professor emeritus i svensk litteratur vid Helsingfors universitet Johan Wrede fick tillfälle att intervjua författaren Harry Martinson i början av 1960-talet via arbetet med sin avhandling, Sången om Aniara: studier i Harry Martinsons tankevärld.

Det första Wrede berättar om Martinson är författarens generositet: Martinson bodde i Gnesta och hade gett detaljerade färdbeskrivningar åt Wrede. Martinson hade skickat en taxi för att plocka upp Wrede från tåget. Efter intervjun fick Wrede sova över hos Martinson och hans dåvarande hustru Ingrid Lindcrantz (som Martinson gifte sig med efter att äktenskapet med Moa Martinson tog slut, red. anm.).

– Harry Martinson var ett geni med en alldeles enastående receptionsförmåga. Jag tror att han kunde läsa en sida och fotografera den i minnet. Dessutom tog han det ett steg vidare och kunde dra ut det väsentliga ur texten och placera det i relation till samtiden – vad betyder det här för oss här och nu? förklarar Wrede.

Han menar att den här förmågan var dubbelt så imponerande, eftersom det handlade om en totalt självlärd person. Martinson hade endast några klasser av folkskola bakom sig.

– Det är obegripligt hur han har kunnat ta till sig så avancerad kunskap, i stort sett på egen hand.

Martinson kom från ett fattigt, barnrikt och söndrigt hem i Jämshögs socken i Blekinge. Han blev tidigt föräldralös då fadern, en alkoholiserad sjökapten, avled och modern emigrerade till USA. Den lille Harry placerades på kommunens ålderdomshem, där den kloka föreståndarinnan tog särskild vård om honom.

Senare gick Martinson till sjöss och tillbringade några år som matros, varefter han levde på luffen. De här erfarenheterna använde han sedan som stoff bland annat i luffarromanen Vägen till Klockrike.

Wrede berättar att Martinson var väldigt spontan, skicklig på att kommunicera och kreativ i sitt tänkande. Han var genuint intresserad av världen.

Martinson hade också deltagit som frivillig i Finlands vinterkrig, karakteristiskt nog inte som beväpnad, utan som postbärare.

– Han ville föra hälsningar hemifrån till de kämpande svenska soldaterna vid fronten, vilket är väldigt symboliskt för Martinson, menar Wrede. Han ville inte själv bruka våld, inte ens i sitt personliga försvar mot kriget och ondskan i världen.

Impulserna är inte hela innehållet

 

Eposet Aniara, en revy om människan i tid och rum, utkom år 1956 på Bonniers förlag. De första 29 sångerna publicerades först i diktsamlingen Cikada år 1953, under titeln Sången om Doris och Mima.

Då hade Sovjetunionen under Malenkovs ledning precis utfört sin första vätebombssprängning. Ända till dess hade USA ensamt haft tillgång till det förödande vapnet. Med atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i färskt minne blev kapprustningen mellan de två supermakterna USA och Sovjetunionen ett faktum. Martinson såg det här som inget mindre än ett hot om världens undergång, en inte helt orealistisk bild.

– Det är alldeles klart att det var kärnvapenhotet som låg bakom de 29 första dikterna om rymdskeppet Aniara som sedan växte till ett epos. Sedan är Aniara naturligtvis också en moralisk och etisk lärobok, där Martinson på ett skickligt pedagogiskt sätt ställer läsaren inför fiktiva situationer som kan vara väldigt extrema. “Vad skulle du göra?” är den underförstådda frågan, säger Wrede.

Aniara blev direkt en stor sensation. Alla skulle läsa den. Eftersom den går på vers (visserligen inte alltigenom rim) är den lätt att memorera. Överhuvudtaget är tankelinjerna i Aniaras värld åskådliga och visuella, vilket säkert haft sin betydelse för diktverkets framgång.

– Jag kan inte föreställa mig att det verket någonsin skulle bli irrelevant, så länge det finns en svensk litteraturhistoria.

I och med att pressen så tydligt skrev att detta var ett svar på den ryska vätebomben, slog den uppgiften igenom och kanoniserades. Visst kan det ha funnits andra impulser till Aniara också. Till exempel associerade Martinson till Titanics undergång, som han hade läst om som barn – det var en stor katastrof som hade gjort intryck på honom. Men Aniara är en revy om människan i tid och rum, impulsen ska inte anses vara hela innehållet, menar Wrede.

Aniara är ett försök att kartlägga människans predikament och det faktum att vi utgör ett kollektiv som inte förstår att samarbeta, utan faller för strävan att bygga enbart sin egen själviska framgång, makt och rikedom.

Vägen till förståelsen av världen

 

Som ung sjöman samlade Martinson på vykort, i brist på annat. Han köpte kort i de olika hamnarna och skrev sedan sina anteckningar på dem, eftersom det var den information han kunde få. Ofta besökte han bibliotek.

– Det han själv hade upplevt ställde han i relation till det han kunde ta reda på, förklarar Wrede.

Som exempel ger han andra versen i den allra första dikten i Aniara:

   Hon skriver korten, fem små naglar glänsa

   som matta lampor genom salens skymning.

   Hon säger: skriv ert namn på denna raden här

   där ljuset från min blondhet lyser ner.

Det här är rader som han Martinson har lånat av sig själv – ursprungligen anteckningar från hans första biblioteksbesök och mötet med bibliotekarien.

– Bibliotekarien öppnade hans väg till förståelsen av världen. Det är sådant här man får vara beredd på när man läser Harry Martinson. Han tar inte orden varifrån som helst, utan allt är laddat med minnen, meningar och erfarenheter, vilket gör honom oerhört rik för var och en som älskar litteratur.

Sexualiteten som ett språk

 

Wrede menar att sexualiteten är ett viktigt motiv för Martinson. I Aniara lyfter Martinson med stor tydlighet fram sexualitetens kontraster.

– De älskandes instinktiva omfamning bär inte bara rent biologiskt livet framåt, utan ger också kärleken själv en naturgiven, helig innebörd, känsla och ton.

Därför fördömer Martinson väldigt starkt också sexuellt våld, som i den sjuttioandra dikten i Aniara, Sången om Karelen. I den i övrigt paradisiska sången minns Mimaroben ett brott han själv begått för att värja sin kärlek – i det sköna lyckolandet Karelen, från vilket han sedan förvisas:

   Var det för jag brukte kniven

   som jag ej min kära vinner.

 

   Högg den djupt i styvfarsbröstet

   när han självkärt klev ur bastun

   tog om jäntans bröst med handen…

   ---

   Men för nitti sekler sedan

   satt jag tyst en kväll på lindan

   med min jänta, förrn det hände.

   förrän Domsherrn bort mig sände

   Ifrån lindornas Karelen

– Det var ju en sund reaktion, för tusan. Men att gå och ta livet av gubben, är det därför som han nu är tvungen att leva vidare? funderar Wrede.

Här ser man hur Martinson utvecklar ett enkelt tema till en episk fråga.

– Man kan säga att Martinson i alla sammanhang protesterar mot bruket av våld och makt, i vilket han ser en profanering av livet självt och alla dess innersta värden.

Redan i följande dikt går Martinson vidare till sexgudinnan Libidella, som “känner navelsmycket som ett sår”. Bortvänd från välsignelsen blir sexualiteten i Aniaras värld ett missbruk av naturens gåva.

– Det är inte hans egna ord, men jag skulle kunna säga att Martinson ser på sexualiteten som ett språk. Vad du tycker om, att den som älskar dig gör det. Sen kan man bygga ut språket tillsammans, om man är lycklig och får leva med den man älskar.

En sårbar människa

 

Själv tyckte Martinson inte att hans verk var märkvärdiga, utan var enligt Wrede alltid ute efter att lära sig mer. Men redan på sin tid hyllades hans författarskap av såväl kritikerna, läsarna, som de flesta av kollegerna. År 1974 tilldelades Harry Martinson Nobelpriset i litteratur för “ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos", ett pris som han det året delade med Eyvind Johnson.

Martinson och Johnson fick ändå kritik för att de själva satt som ledamöter i Svenska Akademien vid tidpunkten för Nobelpriset – trots att det inte var frågan om ett avsteg från någon inom Akademien etablerad princip.

– Det är begripligt att denna om självberöm påminnande vana inom Akademien kritiserades som mindre välbetänkt. Men eftersom prejudikaten var många, hade man väl trott att ingen skulle angripa de prisbelönta ledamöterna personligen. Men det var vad som verkligen skedde, förklarar Wrede.

Bland annat den här kritiken ledde slutligen till Martinsons självmord, tror han.

– Tyvärr träffade jag inte Harry Martinson under de sista svåra tiderna. Det var något alldeles förskräckligt och skakande, de angrepp han utsattes för. Så mjuk han var som människa, han måste ha varit väldigt sårbar.

Aniara fortsätter att inspirera

 

Wrede vill vara försiktig med att prata om symboler i samband med Aniara. Symboler har bestämda tecken för bestämda saker, medan metaforer är mer öppna. Det är bland annat därför Aniara är så fascinerande: den talar så starkt till fantasin att man som läsare blir medskapare.

– Martinson målar upp konkreta bilder som gestaltar ett större sammanhang. Det ger fler tolkningsmöjligheter, vilket är en av anledningarna till att det är ett så levande verk.

Martinson tog upp ett tema som var ofrånkomligt på 50-talet. Världen har förändrats mycket sen Aniara utkom, men ändå speglar den också vår tid.

– Om man tänker på dagens nyhetsrubriker med Trump som vill ta upp tävlan med Ryssland, missilerna ska bli fler och större… Ja, visst fungerar metaforerna också idag, säger Wrede.

Han vill inte heller tala specifikt om språket i Aniara, utan hellre om stilen.

– Ett språksystem är nu vad det är, frågan är hur man använder det.

Martinsons stil är ledig och respektlös, levande och fantasifull, menar Wrede. I Aniara presenterar Martinson en värld som vi egentligen aldrig har sett. Därför kan det finnas en viss fara med att till exempel filmatisera boken, säger Wrede, som inte har sett Hugo Liljas och Pella Kågermans internationellt uppmärksammade film från år 2018.

Harry Martinsons rymdepos Aniara har blivit en klassiker som inspirerat otaliga konstnärer, inte minst Karl-Birger Blomdahl och Erik Lindegren, vars rymdopera från år 1959 blev den största succén i svensk operahistoria. Och trots att diktsviten nu har 60 år på nacken fortsätter den alltså att intressera och influera konstnärer i olika genrer.

– Det är rymdens djup som fascinerar, säger Wrede. Att vi förirrat oss i rymdens hav.

Klockriketeatern