INFO | LISÄTIEDOT
klockrike[at]klockrike.fi
KANSLI
Brobacken 4/2
06100 Borgå

“Jag är inte intresserad av att befästa någons moraliska uppfattning, utan av att ställa frågor”

15.05.2019 kl. 12:07
Donald Nally, dirigent och konstnärlig ledare för The Crossing, beskriver sin vision för den Grammy-vinnande kammarkören, sin syn på konstens möjligheter att påverka samhället samt sitt eget förhållande till Aniara.

En hurdan kör är The Crossing? Hur skulle du beskriva er konstnärliga vision?

Donald Nally: Vi är en professionell kör som endast sjunger ny musik; kring 90% av det vi sjunger idag är skrivet för oss och därmed beställningsverk. Så vi samarbetar med många av världens ledande körtonsättare med teman som inspirerar och engagerar vårt sinne. Vi gillar att jobba med de stora frågorna – ämnen som inte har enkla svar, eller kanske inga svar alls… Social rättvisa, miljöfrågor, fördelningen av rikedom, demokrati och så vidare. Sist och slutligen är vi ett gäng vänner som älskar att sjunga tillsammans och skapa något nytt. Vi är historieberättare och vi är seriösa med allt vi tar oss an.

Vad har varit ditt recept för att skapa en världsberömd, Grammy-vinnande kammarkör?

DN: Tja, det är intressant eftersom jag inte har något recept. Vår framgång och de priser vi vunnit har varit en intressant biprodukt av en massa hårt arbete och några extremt begåvade sångare. Kanske receptet har varit att fokusera på det vi gör, det vill säga att skapa nya verk som betyder något, samt att uppträda med dem på möjligast höga nivå. Det vore lätt att bli distraherad – vi får många erbjudanden – från presentatörer, kompositörer, spelplatser och så vidare – men vi är väldigt noggranna med vad vi väljer och håller oss till den musik och de teman som passar vårt ethos.

Hur har nomineringarna och priserna påverkat ditt och körens arbete – både på en psykologisk och praktisk nivå?

DN: Inte alls, skulle jag tro. Även om jag nyligen hörde mig själv säga till The Crossing under en repetition att en fördel med erkännande är att vi inte behöver tänka på varje nytt äventyr som en provsjungning. Istället kan vi fokusera på vem vi är i ett verk eller vad det betyder för oss, och lita på att vi bär med oss vår konstnärliga nivå.

The Crossing är känd för att ta sig an frågor om till exempel samhälle, miljö och politik. Är det möjligt att förändra världen via musiken?

DN: Nej. Det är det inte. Om det var möjligt, skulle vi alla åka till Jerusalem idag och hålla händer runt kullarna och sjunga en sång som skulle skapa fred i Mellanöstern. Men det är, såklart, bullshit och kompositörer som skriver sånger som de tror ska förändra saker befäster bara den moraliska uppfattningen hos sina lyssnare, vilket är slöseri med tid och i värsta fall potentiellt farligt. Jag är inte intresserad av att befästa någons moraliska uppfattning.

Jag är intresserad av att ställa frågor – genom musiken, som ger en slags abstrakt kommentar via kontexten – som bjuder in folk att tänka på den värld vi lever i. Kanske inspirerar det dem till handling, kanske inte; jag ansvarar inte för det eftersom det inte är mitt jobb. Publiken har ett jobb och jag har ett jobb och de flätas samman på ett intressant sätt, men man ska inte försöka göra den andras jobb!

Varför ville du göra en föreställning som Aniara: fragments of time and space – ett samarbete med tonsättaren Robert Maggio och den finländska fria teatern Klockriketeatern?

DN: Dan (Henriksson, chef för Klockriketeatern, red anm) och jag har talat om att göra en produktion tillsammans i över ett decennium. Vi landade slutligen vid det här verket, eftersom allt det vi tycker är intressant sammanstrålar här. Jag ville ha med Rob (Robert Maggio, tonsättare, red anm)  i projektet eftersom han har arbetat med en hel del olika genrer – teater, dans, konserter och så vidare – och lätt kunnat flyta mellan de olika stilarna. Han är dessutom skicklig på att redigera och revidera sina egna verk, vilket jag visste kommer att behövas i det här fallet. Och det visade sig vara sant; han har skrivit fantastisk, energisk musik som lånar ut sig som en del av helheten istället för att dominera den. Men sist och slutligen är det den lockande och vackra berättelsen som inspirerar det här samarbetet. Det är kärleken, förlusten och det väldigt, väldigt mänskliga i Martinsons fantasi som verkligen inspirerade oss att säga “ja, låt oss bege oss ut på denna resa”.

Hur är det att arbeta med produktionen av Aniara: fragments of time and space? Skiljer sig jobbet från andra körframträdanden som The Crossing gör?

DN: Vi har gjort en del körverk för teater, men inget så här genomarbetat där kören har huvudrollen och i princip allt berättas genom deras ord, deras musik, deras agerande. Jag visste att det kommer att vara en utmaning för oss och ville se hur och i vilken skala teater och körmusik kan mötas och samexistera och var de skiljs åt till den grad att framförandet av den dramatiska situationen inte längre är rimligt, eller trovärdigt. Idag görs det många försök att iscensätta existerande verk – som Matteuspassionen eller Messias – och jag tycker att många av dem misslyckas eftersom personerna som framför dem inte är kapabla att göra det som krävs av dem. Jag älskar den här processen eftersom vi utforskar var gränserna går. Hur för vi samman allt detta så att alla är så bra de kan vara och ingen är sämre än det?

Hur relaterar du personligen till Harry Martinsons Aniara?

DN: Jag lever mitt liv med en låda av trasiga leksaker, av vilka jag själv är en. Många musiker, framförallt sångare, har ofta ett litet hål i hjärtat som de försöker fylla med musik – och en del gör det mycket bra. Aniara är som en låda av trasiga leksaker för mig. Så många förhoppningar som inte leder någon vart. Vi har alla ett hem och vi längtar alla dit på ett eller annat sätt; även om vi är på en resa långt därifrån. Men leder resan egentligen, någonsin, någon annanstans än hem? Jag vet inte, men Aniara hjälper mig att skapa lugn i kaoset, då och nu, och kanske att förstå mig själv lite bättre. Det jag vet är följande: vi skulle vara bättre som samhälle om vi inte aktivt gick med på att förstöra vårt hem.

Ida Henrikson