Ett klockspel ljuder tre gånger och överröstar det olycksbådande dånet av kärnvapenförstörelsen som får passagerarna ombord på rymdskeppet Aniara att samlas och tillsammans blicka tillbaka på sitt tragiska förflutna.
Bland de inledande sidorna till noterna för Aniara lade jag till följande, ett citat från början av sång 10:
Vi kom från Jorden.
Vi kom från Maa
klenoden i vårt solsystem
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung…
Efter att klockspelet slagit sjunger kören oackompanjerad för första gången i föreställningen. Deras musik är knapp och rak, tjudrad till en enkel klagande (sjunkande) baslinje som upprepas om och om igen. Även scenbilden blir plötsligt stilla och tom, kören orörlig, med projektioner på golvet som visar oss först böljande moln och vågor som träffar stranden i slow motion, Jorden (Maa), vacker och perfekt, sedd från yttre rymden.
Mitt i sången (vid 3:42) kommer klockorna tillbaka, åtföljda av skarpa ackord på elektrisk gitarr och kören som återberättar sitt öde, den trycker på utan återvändo, som en dödsmarsch ovanpå en enträgen trumrytm.
Hear us who from Xinombra
harrow you with memories
We dead ones wise too late
harrow you with visions…
…Xinombra’s ashen column lay like waterbloom
of death across the oceans
I det tomrum som följer hör vi en soloröst återkalla:
My memory of Xinombra, how grim, how clear
Now it is over and no one’s left to blame
Det här är ett av de ögonblick som personligen påverkar mig mest, eftersom det blir tydligt att passagerarna på Aniara, kollektivt och var för sig, inser: de hade ett val, en möjlighet att rädda både Jorden och sig själva, men de lyssnade inte på varningssignalerna, hur självklara de än var.
We dead ones wise too late
(Vi är tvungna att fråga oss, är det redan för sent nu, år 2022?)
Now it is over and no one’s left to blame.
Letar vi inte alltid efter någon annan att skylla på?
Alltså bör vi, idag, fråga oss: “Vad kommer vi att välja i detta ögonblick? Kommer vi att låta det vara över och kommer vi att fortsätta skylla ifrån oss?” Kan vi undvika att bli dömda till evig sorg och längtan, en evig rörelse längre och längre bort från vårt hem? Eller kan vi undvika det öde som väntade passagerarna på Aniara?
I det avslutande gripande ögonblicket i sång 10, smärtsamt iscensatt av regissör Dan Henriksson, blickar passagerarna ombord på Aniara tillbaka, vänder sig om, en och en, för att ta en sista titt på sin brinnande planet.
Vi kom från Jorden.
Vi kom från Maa
klenoden i vårt solsystem
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung…